Det är okej att gråta

2011-12-22 @ 22:15:01

Gäddhäng och grejjer, och nej, jag försöker inte visa musklerna. Tycker jag ser lycklig ut på bilden, vilket passar inlägget trots rubriken!

Jag har blivit väldigt "blödig" på senaste tiden, jag menar då alltså inte att jag blöder utan jag gråter väldigt ofta, eller ofta ska jag inte säga, men väldigt lätt! Olyckligtvis nog har det hänt många saker på senaste tiden, både gott och ont, som har fått mig att gråta. Det kan vara allt från ett litet tjaffs med Micael till Chucks confession till Blair i Gossip Girl men även att se något så otroligt stort i unga talanger.

Jag vet inte om det är min livssituation eller om det är min omgivning som har skapat detta, men på något vis känns det faktiskt bra att jag kan gråta. När jag var yngre grät jag normalmycket skulle jag väl tro, men jag grät alltid av fel anledning. Jag och Patricia pratade om det här igår, att barn lätt gråter om de känner att de har gjort bort sig eller sagt något konstigt, det gjorde jag alltid. När jag spillde ut en mugg oboy skämdes jag så mycket att jag började gråta, jag visste ju att det inte var med meningen och att det absolut inte gjorde något, men jag skämdes så mycket att jag grät. Om jag råkade säga något roligt som alla vuxna började skratta åt gick jag oftast iväg och grät i min säng.

Å andra sidan när människor var dum mot mig eller sa elaka saker, då sög jag bara åt mig allt som en tvättsvamp och på kvällarna kunde jag sitta på sängen och bara titta in i väggen. Jag var ett blankt blad, orden och händelserna hade tömt mig totalt. Om jag hade gråtit då istället hade jag nog glömt det mycket lättare, istället lät jag saker äta upp mig inifrån och det dödade mig långsamt.

Idag känns det bra att jag gråter och att jag gråter åt rätt saker. Jag gråter om jag är ledsen, jag gråter (glädjetårar) om jag är glad. Jag har läst någonstans att tårar är ord hjärtat inte kan säga, jag håller fullständigt med. För att gråta är så vackert ändå, det är ett bevis på att det finns inget jag kan säga, bara gråta, tills det känns ok igen.

Vissa stunder när jag har varit otroligt ledsen och gråtit ögonen ur mig har allt känts hopplöst. Min mamma sa att tårarna hjälper, men det gjorde dem inte, då kändes dem bara onödig och dramatiserade hela händelsen ännu mer! Samtidigt kunde jag inte ha varit mer lycklig över att jag grät igår när jag var på Engelska Skolans julshow. Att jag grät där, bredvid Patricia, på grund av att jag såg så mycket potential i dessa unga stjärnor, att jag såg glädjen i dem av att stå på scen, att se deras otroliga talanger och deras stora mod att ställa sig på en scen framför hela skolan på 600 elever. Jag var stolt över främmande människor, det låter konstigt men det helar min själ. Att vara lycklig för någon annans skull är en av de vackraste saker jag vet. Därför uppskattar jag mitt liv, att jag kan gråta, för jag kan känna verklig lycka för andra, det är oslagbart.

För er som har läst allt, cred till er, till er andra, det kanske inte är så intressant det här ändå? Mig kvittar det, jag ska posta det här, oavsett om Obama eller lilla Elsa i Norrlands skogar ska läsa det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0