Jag är beredd, för jag är lyckligare än någonsin förr

2013-07-23 @ 09:33:43
Juli börjar närma sitt slut och hela min existens känns ganska overklig. Jag tänker tillbaka till denna tid förra året och minns det som om det vore igår. Jag kände mig lycklig på livet, så lycklig som jag kunde tillåta mig själv att vara. För egentligen såg jag allt med ett grådassigt filter, allt kändes som den där sorgliga delen i den i övrig väldigt roliga filmen. Jag var en vilsen själv som ständigt letade efter något att hålla sig fast vid, något som var stadigt och fanns där för mig i mina allra värsta stunder. Jag trodde att jag blickade framåt men jag levde i ett tomrum, jag ville så gärna leva i det förflutna men visste att det inte var till någon nytta men var för rädd att leva i nuet så jag fastnade i ingenting. Detta tomrum blev mitt hem, det blev min vardag. Jag vet inte riktigt när jag tog mig loss eller hur det gick till för vissa dagar kan jag känna att jag dras tillbaka till tomrummet, men där är jag bara för en stund innan jag lever i nuet igen.
 
Just idag känner jag att jag lever i nuet, jag ser fram emot att jag har hela livet vid mina fötter trots att bara tanken får mig att vilja lägga mig i fosterställning i ren och skär ångest. För vad spelar det för roll egentligen om det är läsklig och okänt, allt kommer ändå inte att komma på en och samma gång. Trots hur kul eller hur tråkigt jag har det från dag till dag så kommer minuterna fortfarande att ticka i samma takt, jorden kommer fortfarande att snurra runt solen i samma fart och dagarna kommer fortfarande bara komma en och en. Men allt det här känns så overkligt, så bra för att vara sant, kan jag verkligen vara såhär lycklig? Är det verkligen rätt? Eller är det så att bara för att det går bra en stund nu så kommer något riktigt hemskt att slå mig i ansiktet snart? Men idag har jag mycket att hålla mig fast vid, jag vet att det finns något där för mig i mina allra värsta stunder för om jag har tagit mig igenom det själv förr kan jag göra det igen. Så inget av det där spelar någon roll egentligen, jag är beredd på att något riktigt hemskt ska slå mig i ansiktet och när det gör det ska jag slå tillbaka minst lika hårt.

Allt annat kändes plötsligt så ologiskt

2013-07-11 @ 21:23:34
Jag känner att många av mina senaste inlägg har handlat om saker som gör ont, men i ärlighetens namn finns det alldeles för många saker här i världen som gör ont. Sen tror jag att det är lätt att skriva om sådant som gör ont, jag tycker det i alla fall. I en tid nu har jag även skrivit om det som gör mig glad, så glad att jag bara vill explodera, men det delar jag bara med mig av i min alldeles egna skrivbok som ligger bredvid min säng. För jag tycker att det är svårt att dela med mig av det som gör mig riktigt lycklig, för jag vet aldrig hur jag ska formulera mig för att det ska låta bra. Jag trasslar in mig i ord när jag försöker förklara en känsla, hur beskriver en ens vad lycka är eller hur det känns? Ofta finns det så mycket som jag vill säga att allt bara blir en lång sörja som egentligen inte handlar om någonting särskilt. Men jag vill inte att denna blogg ska förvandlas till en deprimerande håla som jag går till då jag försöker finna någon slags tröst ute i cyberspace, jag vill dela med mig av det jag känner oberoende av vem det är som läser det, om det ens är någon som gör det. Så därför tänkte jag dela med mig av något som gör mig lycklig, för jag vill verkligen visa världen hur lycklig jag är. Jag vill även börja våga berätta för världen det jag bara berättar för mig själv i min skrivbok, så därför tänkte jag dela med mig av en sida ur den boken här. Det kommer att kännas som att jag blottar hela min själ men sådant får jag faktiskt räkna med.
 
Allt känns som en suddig klump av flera underbara ögonblick, det enda jag minns klart och tydligt är ditt smittsamt gulliga leende du log när du tittade mig djupt in i ögonen. Resten smälter mest bara samman och bildar en explosion av lycka inom mig, känns det som i alla fall. Det känns som i en film fast samtidigt som att allt som hänt det senaste året har lett upp till detta och att det var såhär det skulle bli. För just nu känns det som att allt annat är så fruktansvärt ologiskt, det var ju såhär det skulle bli ända från början.
 
Du tog ett hårt grepp om mig och drog mig tätt intill och jag funderade för mig själv hur jag inte kunde insett innan hur lycklig du gör mig.

RSS 2.0