Jag är beredd, för jag är lyckligare än någonsin förr

2013-07-23 @ 09:33:43
Juli börjar närma sitt slut och hela min existens känns ganska overklig. Jag tänker tillbaka till denna tid förra året och minns det som om det vore igår. Jag kände mig lycklig på livet, så lycklig som jag kunde tillåta mig själv att vara. För egentligen såg jag allt med ett grådassigt filter, allt kändes som den där sorgliga delen i den i övrig väldigt roliga filmen. Jag var en vilsen själv som ständigt letade efter något att hålla sig fast vid, något som var stadigt och fanns där för mig i mina allra värsta stunder. Jag trodde att jag blickade framåt men jag levde i ett tomrum, jag ville så gärna leva i det förflutna men visste att det inte var till någon nytta men var för rädd att leva i nuet så jag fastnade i ingenting. Detta tomrum blev mitt hem, det blev min vardag. Jag vet inte riktigt när jag tog mig loss eller hur det gick till för vissa dagar kan jag känna att jag dras tillbaka till tomrummet, men där är jag bara för en stund innan jag lever i nuet igen.
 
Just idag känner jag att jag lever i nuet, jag ser fram emot att jag har hela livet vid mina fötter trots att bara tanken får mig att vilja lägga mig i fosterställning i ren och skär ångest. För vad spelar det för roll egentligen om det är läsklig och okänt, allt kommer ändå inte att komma på en och samma gång. Trots hur kul eller hur tråkigt jag har det från dag till dag så kommer minuterna fortfarande att ticka i samma takt, jorden kommer fortfarande att snurra runt solen i samma fart och dagarna kommer fortfarande bara komma en och en. Men allt det här känns så overkligt, så bra för att vara sant, kan jag verkligen vara såhär lycklig? Är det verkligen rätt? Eller är det så att bara för att det går bra en stund nu så kommer något riktigt hemskt att slå mig i ansiktet snart? Men idag har jag mycket att hålla mig fast vid, jag vet att det finns något där för mig i mina allra värsta stunder för om jag har tagit mig igenom det själv förr kan jag göra det igen. Så inget av det där spelar någon roll egentligen, jag är beredd på att något riktigt hemskt ska slå mig i ansiktet och när det gör det ska jag slå tillbaka minst lika hårt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0