The silence like a cancer grows

2013-03-10 @ 19:51:37
Kylan bet i mina kinder den tisdagsnatten jag gick längs stadens tomma gator, det enda som hördes var mina knarrande steg mot den kalla snön och musiken som spelades ur mina hörlurar. Jag lyssnade på vår låt, den som vi alltid brukade sjunga tillsammans, du brukade aldrig sjunga seriöst men ibland tror jag faktiskt att du sjöng den seriöst för jag tror att du tyckte den låten var himla bra, jag älskar den i alla fall. Jag tänkte på dig och om du har lyssnat på den sen vi brukade sjunga den tillsammans, tänker du på oss när du hör den låten, tänker du på mig över huvud taget? 

Jag har så svårt att föreställa mig hur du är som person nu, det känns som att jag känner dig utan och innan som jag gjorde då men när jag möter din blick är det som att titta in i själen på en främling, någon jag inte vet ett knyst om. Ibland när jag berättar historier om oss känns det som att det hände förra veckan men när verkligheten kommer ikapp inser jag att det var flera år sedan det hände och det känns lite som att marken under mina fötter bara rasar ner. Var tog tiden vägen och hur kunde det bli så som det blev, jag minns en natt när vi berättade våra djupaste tankar för varandra och nu hälsar vi knappt på varandra. Det var mycket som hände och det är väl såhär livet är men ibland tänker jag på dig som jag tänkte på dig då, när vi sjöng den där låten tillsammans och skrattade över att vi inte kunde nå de högsta tonerna i låten, men sedan hamnade vi här och jag kan inte förstå hur något som hände för så länge sedan kan kännas så nära och verkligt när man tänker tillbaks.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0