Mitt undermedvetna slog mig i ansiktet

2013-05-28 @ 21:07:07
Klockan var 04.00 en vanlig onsdagsmorgon, jag satt ihopkurad till en boll på min skrivbordsstol, jag grät. Efter skolan den onsdagen var jag fast inställd på att bli klar med allt som skulle vara gjort, under eftermiddagen och kvällen hade jag gjort de 15 mattetal som behövdes, jag hade skrivit klart min bokrecension till svenskan och förberett mitt tal till debatten i engelskan, det enda som fattades nu var den där jävla uppsatsen om miljön. Dokumentet var orört sedan en timme tillbaks, min hjärna stod still. Inget jag tänkte var sammanhängande och jag kunde säkerligen inte ens skriva mitt egna namn i det stadiet.

Denna onsdagsmorgon var jag 15 år och jag var redo att ge upp, jag sov aldrig om nätterna för den ständiga ångesten över skolan höll mig vaken, jag kunde inte koncentrera mig i skolan för ingenting i min kropp fungerade som jag ville, jag kunde aldrig tänka klart, jag tappade ord i mina meningar och glömde var och varannan sak som var viktig att komma ihåg. Efter skolan satt jag bänkad framför mitt skrivbord, jag simmade i skolböcker och häften, jag hade inte umgåtts med en vän efter skolan på så länge att jag inte ens minns sist och mina föräldrar var orolig. Jag kunde ofta komma på mig själv gråtandes runt tolv på natten men lät bara känslorna falla ur mig tills det tog slut samtidigt som jag försökte plugga. I denna tid i mitt liv famlade jag i ett stort mörker och ljuset jag försökte hitta var att jag inte skulle misslyckas i skolan, det var det enda jag hade fokus på och jag försökte med all kraft jag hade att hitta detta ljus i mörkret men just denna kväll ville nog mitt undermedvetna slå mig i ansiktet så att jag kunde vakna upp ur mörkret. Det enda som fanns i mina tankar var vilket helvete jag hade suttit mig själv i, detta var inte ett liv värt att leva och jag visste inte hur jag skulle finna min väg ut.

Jag hör att min mamma öppnar dörren till mitt rum och går in, fan, har jag väckt mamma nu också, jag som trodde att jag var tyst. Hon stryker bort en tår från min kind och tar tag i min hand, jag tittar in i hennes ögon och hennes medlidande blick var omöjlig att misstolka. "Shh, shh" lät hon när hon kramade om mig, "Du väcker grannarna gumman", hennes ord får mig att stelna till och på ett ögonblick väcks jag upp ur min dimma av tankar och möts av mitt egna skrikgråtande, vad är det som händer? Mamma stängde igen mina böcker och bad mig att sova, hon sa att hon kunde sjukanmäla mig så att jag kunde vila ut och jag kastar en hastig blick mot klockan, 05.30, jag ska kliva upp om en timme tänkte jag när jag drog täcket över mig. 06.30 ringde mitt larm och jag klev upp, bad min mamma att inte sjukanmäla mig och påbörjade ännu en dag fylld av ångest och önskan om att ge upp allt.

RSS 2.0