Att rymma till en annan värld, om så bara för en stund

2013-10-01 @ 20:49:07
Rysningar sköljer över min kropp när jag tar ett djupt andetag och lyssnar till noterna som bildar melodier, ljuden som klingar i harmonier och sången som är så operfekt perfekt att jag tappar andan. Jag känner endorfinerna pumpa i min kropp i takt till musiken och att alla mina bekymmer försvinner från mina axlar, om så bara för en liten stund. Jag vill skrika, jag vill dansa, jag vill springa ut på gatan och visa världen hur lycklig jag är, jag vill bara sjunga ur mig all lycka som rusar i min kropp och få alla andra att känna samma sak, vem vill inte känna såhär? Jag vill sjunga till dig, alla kärlekslåtar jag kan, jag vill sjunga alla ord som jag aldrig kunde ha sagt bättre själv.
 
Som ett hopp ur ett flygplan kraschar lyckan ner i marken och kvar finns bara mitt skal, ett mörkt hål inom mig suger ur mig allt och jag känner mig tom. Det enda som finns inom mig är musiken som studsar mellan mina väggar och till slut fyller den mig. BOOM och alla känslor kommer på en och samma gång, en tår faller ned för min kind men det är inte sorg som tynger mitt hjärta, jag vet inte vad det är jag känner och allt blir bara en röra i mitt huvud, en perfekt röra som får mig att glömma alla mina bekymmer. Jag låter fler tårar falla ned för kinden och fyller mig själv med denna tomhet och denna röra för med dem kan jag rymma världen, jag kan rymma allt.
 
En paus av tystnad och jag dras snabbt tillbaks till verkligheten, jag kan inte rymma och det vet jag, men en tre minuters paus från verkligheten då och då duger för mig. Då hör jag tonerna från vår låt, det skickliga gitarrspelet och sången som är len som sammet, som en tidsmaskin reser jag tillbaks till den dagen jag spelade denna för dig. Mina händer som nervöst försökte spela rätt ackord på gitarren och min darriga röst som utformade en av de finaste texter jag läst. Ditt leende och din blick som såg in i min själ, tårarna som rann längs våra kinder och kärleken inom mig som var så stor att jag nästan exploderade.
 
Tystnaden fyller sedan rummet och strax efter fyller den mig, verkligheten och nutiden är ett faktum och det känns tomt. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0