Wait, what?

2012-02-03 @ 15:20:59
HUR är det möjligt? Åh, människor alltså...

Vi låser in oss själva i vårt egna lilla cyber-fängelse

2011-12-19 @ 20:54:27

Försöker lära mig att använda instagram, twittra bilder osv. osv. men det tar sin lilla tid att vänja sig vid en awesome telefon! haha. Detta är alltså en bild jag tog idag på väg hem från skolan som sedan är redigerad i instagram. Jag är otroligt nöjd med kameran i mobilen, superbra är den!

När jag väl pratar om min mobil tänkte jag vandra iväg på tanken av att hela livet är i princip uppbygt på elektronik. Det vet ni ju men det börjar ju kännas läskigt när man väl tänker efter på vad och hur man gör saker och ting! Jag menar, jag ville delvis ha en ny mobil för att kunna använda den mer som en handdator med facebook, twitter och kunna googla saker på bussen utan att oroa mig över ett trådlöst internet eller inte.

Det är jobbigt att gå en dag utan något elektroniskt som mobil, dator etc. Men när man väl har valt att lägga ifrån sig allt, som jag brukar göra när jag är med Micke ute på deras torp, då känner jag verkligen lättnaden. Känslan av att inte bry sig om allt som skrivs på facebook, vem som har skrivit på min logg eller om någon har kommenterat bloggen. Att slippa tänka på om någon ska smsa mig och tänka "jag tar det senare", det är så otroligt skönt.

Det är nästan så att min generation låser in sig själv i sitt egna fängelse, sitt egna lilla cyber-fängelse. Visst, jag kan chatta med allt och alla, få reda på allt som händer i världen och livestreama katastroferna i Asien, men inte fan kan jag känna riktigt umgänge framför en jävla datorskärm. Jag uppskattar verkligen alla chanser jag har när jag umgås med människor i verkligheten (nu låter det som att jag är en psykpatient som aldrig får träffa människor, haha...).

Det jag menar är att när jag sitter vid skåpen i skolan med mina klasskamrater och vi pratar om allt och ingenting, skrattar så att vi får ont i magen eller berättar konstiga saker för varandra, det är då jag känner mig riktigt lycklig. När jag verkligen är omringad av allt det underbara som mina vänner gör och är. När jag tittar på film med min familj eller när jag ligger och kramas med min kärlek. Bara att veta att någon är i samma rum, auran från någon annan, hundra tusen gånger bättre än en djup och intressant diskussion över facebook.

Jag vet att det känns omöjligt och jag kommer fortfarande använda min dator och min mobil, men vafan, jag ska uppskatta de stunder jag har med andra ännu mer och se till så att jag kan skapa fler tillfällen som är så! Jag tycker även att ni ska fundera över hur ni tycker om ert lilla cyber-fängelse, för det är ganska skönt att komma ut ur cellen ibland! ♥

EDIT: Eller det kanske bara är nördar som jag som känner på detta vis? haha ;)

Dela din blogg på facebook

2011-12-13 @ 20:18:51
Jag funderade lite idag över det här med att dela sin blogg på facebook, alltså att man lägger ut alla inlägg man har skrivit på sin logg så att alla kan se och helst gå in och läsa bloggen, möjligtvis för att få fler läsare men antagligen främst för att få ut sin blogg till allmänheten.

Jag vet inte riktigt vad det är med mig men jag har lite fobi mot det där, visa min blogg för hela min facebook, vad konstigt och naket. Jag menar, jag skriver ju så personliga saker i bloggen, ibland blottar jag mina djupare känslor här, ska mina släktingar eller gamla klasskamrater jag aldrig pratar med läsa det då? Det känns läskigt, men ändå är jag fullt medveten om att de kan lika gärna läsa alla mina inlägg, bara de vet om att jag har en blogg.

Då flyger jag iväg med mina poetiska och funderande tankar till hur läskigt det egentligen är att hela världen kan läsa just precis detta ord jag skriver, bara de vet om att jag finns. Tänk så många främlingar som inte känner mig som kanske har hamnat här någon dag och läser om att jag är glad över dagens och gårdagens bravader. Jag ska inte vandra iväg på denna tanke alldeles för långt.

Det jag vill komma fram till är att jag vill inte göra värsta reklamen för min blogg på facebook, det känns bara inte rätt. Om någon bryr sig tillräckligt mycket för att gå in här så vet jag att de få läsare jag har i alla fall bryr sig om min blogg, och oavsett om det är fem personer om dagen eller 1000 personer så är jag lika glad för det! Jag vill inte ha min blogg för att bli känd eller för att människor ska tycka om mig, om jag möjligtvis vill bli känd någon dag så ska det vara för att jag skriver om vettiga saker och viktiga frågor (jag försöker ibland i alla fall), det ska inte vara på grund av hur jag ser ut eller om jag har bråkat med nästa tillskott i "bloggvärlden".

Jag hoppas att någon orkade läsa en av flera måndagsfunderingar från mig! :)♥

RSS 2.0